För några månader sen undrade jag på den här bloggen över varifrån krigshysterin i de styrande kretsarna kommer. Behov av en yttre fiende för att avvärja opposition var ett förslag, vilja att att ”göra en Putin”, dvs att med ett nationellt nödläge som förevändning svepa de egna oligarkerna åt sidan för att få ett bättre fungerande näringsliv ett annat, ren och skär institutionell dumhet som får dom att tro på Natobyråkratins budgethot ett tredje. Fler kan läsas här.
Men det finns fler möjligheter.
+ De har gripits av panik pga klimatförändringarna och insett att de kommer att leda till oroligheter och massiva flyktingvågor. Även här har Nato en agenda – inte att utsläppen ska minska, utan att man ska begränsa följderna med våld. Men för att få väljarna att acceptera bombningar av flyktingar och fängslande av bönder och miljöaktivister måste man blåsa upp ett ordentligt hot.
+ De har sett hur deras ekonomi alltmer hamnar på efterkälken och gripits av panik över att inte längre vara världens centrum. Därför kan de inte längre tänka klart.
+ De har inte minst insett att USA håller på att kollapsa som supermakt och kanske också som land, och att de måste skaffa sig en säkerhetspolitik själva. Därför har de gripits av panik och börjat agera som trollkarlens lärling.
Möjligen finns en dos av alla nio. Samt kanske ytterligare något som jag inte har tänkt på.
Att hysterin syftar till ett Nato-angrepp på Ryssland, en sorts falsk-flagg-operation liknande den Gustav III ägnade sig åt, håller jag för osannolikt. Jag kan inte föreställa mig att Natoländernas ledare är fullt så desperata att de skulle ta risken för ett kärnvapenkrig som lägger oss alla i ruiner. De har inget skäl till det. Och det finns ingen maktposition i att vara ledare för en öken.
Själv tror jag mest på den sista punkten. Som den amerikanska historikern Alfred McCoy hävdar har USA inte gjort särskilt väl ifrån sig de senaste decennierna och allt tyder på ännu sämre förmåga i framtiden. Landet är också enligt en annan historiker, Peter Turchin, djupt splittrat internt, och dess befolkning blir allt mindre entusiastisk över att blanda sig i olika konflikthärdar i världen. Men efter sjuttifem år av svansande i USAs kjolar saknar europeiska politiker helt enkelt den diplomatiska kompetensen att klara sig själva. Därav spökrädslan.
Men även punkten innan bör nog övervägas. Den singaporeanska diplomaten Kishore Mahbubani har i flera böcker och ännu fler artiklar frågat sig varför västpolitikerna beter sig så självdestruktivt som de gör. Tvåhundra år av överlägsenhet har oundvikligen skapat en massa hybris och när resten av världen – eller i alla fall Ost- och Sydostasien – börjar komma ikapp skapar det samma sorts panik som antagligen adeln började känna i samband med det demokratiska genombrottet. Krigsretoriken är dagens motsvarighet till Borggårdstalet 1914. Även detta utnyttjade Ryssland som en förevändning för ökad intern autokrati och behållna klassklyftor, som vi minns.
Men var och en är välkommen att spekulera över orsakerna. Jag tvivlar på att vi får något svar av politikerna själva, de vet inte.
Aktivister för fred 