I förra årets nyårshälsning pekade jag på att de styrandes egenintressen kan vara mer eller mindre smarta, och beklagade att den numera blir det allt mindre.
Året som varit bjuder på åtskilliga storpolitiska illustrationer.
Först har vi den ryska invasionen av Ukraina, uppenbarligen vägledd av hoppet att lite våld skulle få Ukraina att ge upp försöken att tvinga Donbass till underkastelse. En dumhet värre än ett brott, menade den brittiske historikern och säkerhetsanalytikern Anatol Lieven, och pekade på att Ryssland inte hade tillnärmelsevis de resurser detta skulle kräva. Han tycks få rätt. Nu sitter det fast i ett långdraget utmattningskrig som visserligen inte sliter lika hårt på Ryssland som på Ukraina, men mycket nog.
Sen har vi EU:s och inte minst Tysklands blockadpolitik mot Ryssland som lika mycket utvecklar sig till en blockad mot dem själva. Depressionen som de allt högre energipriserna leder till riskerar att slå ut Europas industri, säger den amerikanske ekonomen Michael Hudson, som också pekar på hur USA på detta sätt kan vältra över sina egna problem på sina till namnet europeiska allierade. Andra instämmer. Om den europeiska politiken liknar något så är det snarast självmordspatrullen i Life of Brian.
Och så har vi EU:s utrikesminister Josep Borrells bidrag till Foot in mouth award-tävlingen: bara vi europeer är civiliserade, alla andra är primitiva vildar som behöver civiliseras av oss. Eller med Borrells ord: ”Europa är en trädgård, resten av världen är djungel (…) Européer måste vara mycket mer engagerade i resten av världen. Annars kommer resten av världen att invadera oss” . Inte oväntat har en storm av protester väckts i den påstådda djungeln, liksom akut misstänksamhet gentemot EUs avsikter.
Och slutligen har vi Natoländernas löften om stöd till Ukraina som av allt att döma inte går att genomföra. Natoländerna saknar till följd av tretti års outsourcingpolitik förmågan att producera den ammunition som Ukraina förbrukar. Uppenbarligen var det detta löfte Ukraina byggde på när det bröt fredsförhandlingarna med Ryssland i mars. Nu sitter inte bara Ukraina där, utan också de europeiska och amerikanska politiker som har lovat mer än de kunnat hålla.
På 1930-talet förklarade George Orwell den brittiska överklassens självförstörande dumhet med att den hade en så tjock packning av pengar mellan sig själva och världen att den inte behövde begripa hur något var. De hade blivit rentiärer istället för att organisera produktionen, den fick andra sköta.
Idag blir de nordatlantiska länderna som helhet alltmer rentiärer och därmed allt dummare. Frågan är om vi har gått förbi den punkt där utvecklingen inte längre kan brytas. Eller om det fortfarande går att tvinga fram förnuft.
Aktivister för fred 