WSF 2024 rapport nr 2 från Kathmandu: Varför är Jordens Vänner Sverige på WSF i Nepal?

Av Tord Björk

Tillsammans med personer från Jordens Vänner Finland och Indien deltar Jordens Vänner Sverige på WSF i Nepal. I fallet med Jordens Vänner Sverige går historien tillbaka till 1971 då organisationen startades. Detta år bildade Jordens Vänner i Frankrike, USA, Storbritannien och Sverige också Friends of the Earth International för att kunna påverka FN:s första miljökonferens i Stockholm 1972. Sedan dess har JV Sverige sett internationell solidaritet som centralt för sitt mål och betraktat sig som en del av den radikala miljörörelsen.

WSF 2024 rapport nr 1 från Katmandu: Greenwashing eller att förändra världen i Himalaya

Av Tord Björk

På ytan ser det väldigt bra ut. Träd täcker större och större områden. På bilder från ovan är Himalayas dalar gröna. Men nedanför barrträden finns ingen vegetation. Himalaya håller snabbt på att bli en grön öken. Men tjänstemännen presenterar detta som en framgång. Det som på satellitbilderna ser ut som gröna bergsdalar som nu till kanske 2/3 täcks av skog är något helt annat. 90 procent är barrträd. Nedanför dem går den biologiska mångfalden förlorad, jorden blir mer och mer steril och torr och oanvändbar för att lagra vatten.

Det är Bhuwan Pathak som berättar detta för oss via telefon från Uttarakhand
i norra Indien. Han ringer till Uddhab Pyakurels hus där jag bor tillsammans med filmmakaren Antonio Paco från Italien. Vi ingår i ett team som anlände tidigt för att förbereda World Social Forum (WSF) som äger rum i Katmandu 15-19 februari. Paco har tagit initiativ till flera aktiviteter under denna sammankomst under rubriken Mountains in peril, där akademiker och aktivister utbyter erfarenheter från Europa och Asien om jordens krympande istäckta områden och dess effekter på jordbruk, vattenförsörjning och kopplingar till klimaträttvisa.

Vad handlar krigsretoriken om?

”Det är väldigt viktigt att de Nato-allierade har det teknologiska övertaget på det framtida slagfältet”, påstod försvarsministern Pål Jonsson i Svenska Dagbladet i höstas Det framtida slagfältet, i bestämd form, som vore det en självklarhet. Och Folk och försvar-konferensen i januari var lika krutrökosande.

”Det kan bli krig i Sverige” sa ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin. ”Rysslands krig är ett steg, inte ett slutmål, sa överbefälhavare Micael Bydén. ”Krig i Europa, med möjlighet att på kort tid eskalera ytterligare, är idag en realitet”, sa Thomas Nilsson från MUST.

Mest uppskärrad är amiral Rob Bauer, ordförande i Natos militärkommitté, som uppmanar Natoländernas befolkningar att vara redo för ett storkrig när som helst; ”vi måste vara beredda på att vad som helst kan hända när som helst”.

Nu tror väl knappast dom själva på att Ryssland ska anfalla oss. Ryssland har haft stora besvär att hantera Ukraina som är ett land med en tredjedel av Rysslands befolkning och en fjärdedel av dess ekonomiska kapacitet. Detta borde ha garanterat en paradseger för Ryssland – i en slagfältssituation motsvarar tre gånger större resurser normalt nio gånger starkare krigsmakt. Men hittills har allt sådant kommit på skam; det förefaller som numera pga teknikutvecklingen försvar är mycket starkare än angrepp. Hittills har kriget kostat Ryssland 60-120.000 döda. Är det någon som på allvar tror att det genast ska kasta sig över Natoländerna som har åtta gånger så många invånare som Ryssland och tjugofem gånger så stor ekonomisk kapacitet?

Omvänt då, menar Natoamiralen, den svenska överbefälhavaren och de svenska ministrarna att Nato bara väntar på att få kasta sig över Ryssland? Det låter lika långsökt. Visserligen har jag ingen större respekt för den styrande klassens visdom, men nog förstår den lika bra som du och jag att detta lätt skulle trigga igång ett kärnvapenkrig som skulle anställa så stor förödelse även i Natoländerna att deras egen tillvaro skulle sättas på spel.

Så vad handlar det då om?

Klarsyn i Financial Times

FTs chefredaktör Martin Wolf har något att säga svenska politiker i en artikel från 11.7.2023, betitlad Väst måste erkänna sitt hyckleri:

”Vi befinner oss i en tävling mellan system. Jag hoppas att demokratin och den individuella friheten till slut vinner. På lång sikt har de en god chans att göra det. Men vi måste också komma ihåg de hot som vi nu står inför mot freden, välståndet och planeten. Att ta itu med dessa kommer att kräva ett djupgående engagemang med Kina. Men om västvärlden ska få det inflytande som man hoppas på måste man inse att dess anspråk på moralisk överlägsenhet varken är obestridliga eller obestridda. Många i vår värld betraktar västmakterna som själviska, självbelåtna och hycklande. De har inte helt fel. Vi måste göra mycket bättre ifrån oss.”

Wolf har varit framsynt förr, som när han ansåg sig bli påverkad av Erik Reinerts och Ha-Joong Changs globaliseringskritik och förordande av traditionell keynesiansk socialdemokrati.

Men han påverkade inte svenska politiker då heller.

Har Hamas tänkt längre än moralism?

Få saker visar det liberala etablissemangets dubbelmoral och skenhelighet lika mycket som Palestinakonflikten. Israel har under decennier dödat ungefär 20 gånger fler palestinier än palestinier har dödat israeler. Men det har aldrig mött några fördömanden, på sin höjd beklaganden. När en palestinsk organisation angriper och dödar israeler är det däremot ingen hejd på fördömandet – och hatet

Med detta sagt finns det emellertid ett stort frågetecken runt Hamas attack.

Varför stoppade ingen vansinnet innan det bröt ut?

Varför försökte ingen stoppa Ukrainakriget innan det gick så långt som till krig, undrar Kishore Mahbubani. Naturligtvis ser han också NATO-utvidgningen som kärnan (något nu också Jens Stoltenberg erkänner att det är), eftersom den tjänade till att intensifiera den ryska paranoia som hade funnits där sen sovjettiden (och som återupplivats av snorkig behandling redan på 90-talet).

Det slående med projektet att utvidga Nato är att många ledande amerikanska tänkare, både liberala och konservativa, motsatte sig det, bland andra Paul Nitze, James Schlesinger, Fred Ikle, John Mearsheimer, Jack Matlock, William Perry, Stephen Cohen, Bill Burns, Vladimir Pozner, Robert Gates, Robert McNamara, Bill Bradley, Gary Hart, Pat Buchanan, Jeffrey Sachs och Fiona Hill. Den största levande strategiska tänkaren i USA idag är Henry Kissinger. Han motsatte sig inte utvidgningen av Nato till de forna Warszawapaktsstaterna i Östeuropa. Men han avrådde bestämt från att låta Ukraina bli medlem i Nato.

Man kan lägga till Anatol Lieven som varnade EU redan 1999 för att försöka svälja Ukraina på sådana villkor att det skapade inbördeskrig i landet. Men ingen lyssnade på det heller.

Så man kan fråga sig vilka som har drivit på att det har gått så långt som det har.

Europa får Svarte Petter?

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg erkänner nu vad insiktsfulla människor visste för mer än ett halvår sen: Nato har ingen förmåga att förse Ukraina med den ammunition det behöver för att föra krig, den förmågan har man outsourcat. Natos löfte att göra detta var följaktligen en bluff som har lurat Ukraina att offra ett par hundratusen människors liv för ingenting.

EU är mer krigshetsande än USA

I en artikel på webbtidningen Meer anklagar Michael von der Schulenburg, f.d. vice generalsekreterare i FN, EU för att driva en ännu mer krigsaktivistisk politik än USA. USA håller ibland tillbaka, men det gör inte EU. Europa kommer att få betala dyrt för den politiken, säger Schulenburg.

Artikeln i sin helhet:

Varför hjälper media till?

Den 23 oktober 2002 tog tjetjenska separatister publiken på Dubrovkateatern i Moskva som gisslan. Ryska säkerhetsstyrkor rusade dit för att straffa separatisterna. Totalt dödades 170 personer med gas, varav 130 av gisslan. Världen var förstummad över den ryska brutaliteten.

Nu är det västeuropeer och nordamerikaner som är brutala. Man får inte tala om fred i Ukraina; nej, Ryssland ska straffas. Även om det kräver hundratusentals ovidkommande dödsoffer.

I veckan som var höll fredsrörelser i världen konferens i Wien för att ge stöd åt Kinas, Indiens, Indonesiens, Sydafrikas, Mexicos och Brasiliens fredsansträngningar. Det var inte lätt. Wiens media hetsade mot en konferens som inte krävde att Ryssland måste besegras med våld utan bara krävde eldupphör och fredssamtal. Österrikiska LO som hade hyrt ut lokaler stängde dörren två dagar innan konferensen skulle hållas eftersom det utsatts för påtryckningar. Den som inte är med oss är mot oss.

Samma sak händer i Sverige. Fredsorganisationer som hittills aldrig har haft några problem att hyra lokaler på Folkets hus och ABF förbjuds nu att göra det. Tidningar som hittills gärna har publicerat fredsrörelseinlägg vägrar nu kategoriskt att göra detta. Genom att kräva fred och nedtrappning anses de gå ”Fiendens”, dvs Rysslands, ärenden.

Svenska mediers förtalskampanjer följer ett historiskt mönster

För en impopulär regim, i vid mening, finns det ett gammalt knep, tillämpat redan av Klemens von Metternich, kallad Mitternacht, ”midnatt”, konservativ österrikisk statsman i början av 1800-talet. Den går ut på att utnämna en yttre fiende och hävda att alla som kritiserar den förda politiken är agenter för denna.

Kortsiktigt kan en sån taktik vara framgångsrik. Emellertid är den giftig. Den kan fördärva samhällsklimatet för lång tid framåt. Det är myndigheter som genom sitt agerande skapar eller fördärvar tilliten i ett samhälle, säger Bo Rothstein. När myndigheter skapar misstro, för att inte säga paranoia, sprider det sig.