Varför hjälper media till?

Den 23 oktober 2002 tog tjetjenska separatister publiken på Dubrovkateatern i Moskva som gisslan. Ryska säkerhetsstyrkor rusade dit för att straffa separatisterna. Totalt dödades 170 personer med gas, varav 130 av gisslan. Världen var förstummad över den ryska brutaliteten.

Nu är det västeuropeer och nordamerikaner som är brutala. Man får inte tala om fred i Ukraina; nej, Ryssland ska straffas. Även om det kräver hundratusentals ovidkommande dödsoffer.

I veckan som var höll fredsrörelser i världen konferens i Wien för att ge stöd åt Kinas, Indiens, Indonesiens, Sydafrikas, Mexicos och Brasiliens fredsansträngningar. Det var inte lätt. Wiens media hetsade mot en konferens som inte krävde att Ryssland måste besegras med våld utan bara krävde eldupphör och fredssamtal. Österrikiska LO som hade hyrt ut lokaler stängde dörren två dagar innan konferensen skulle hållas eftersom det utsatts för påtryckningar. Den som inte är med oss är mot oss.

Samma sak händer i Sverige. Fredsorganisationer som hittills aldrig har haft några problem att hyra lokaler på Folkets hus och ABF förbjuds nu att göra det. Tidningar som hittills gärna har publicerat fredsrörelseinlägg vägrar nu kategoriskt att göra detta. Genom att kräva fred och nedtrappning anses de gå ”Fiendens”, dvs Rysslands, ärenden.

Svenska mediers förtalskampanjer följer ett historiskt mönster

För en impopulär regim, i vid mening, finns det ett gammalt knep, tillämpat redan av Klemens von Metternich, kallad Mitternacht, ”midnatt”, konservativ österrikisk statsman i början av 1800-talet. Den går ut på att utnämna en yttre fiende och hävda att alla som kritiserar den förda politiken är agenter för denna.

Kortsiktigt kan en sån taktik vara framgångsrik. Emellertid är den giftig. Den kan fördärva samhällsklimatet för lång tid framåt. Det är myndigheter som genom sitt agerande skapar eller fördärvar tilliten i ett samhälle, säger Bo Rothstein. När myndigheter skapar misstro, för att inte säga paranoia, sprider det sig.