J F C Fuller: The Second World War, 1939-45, är en sällsam blandning av tråkiga kalenderfakta, konservativt generalsgnäll och skarpsinniga kommentarer belysta av genomtänkt yrkeserfarenhet. Det är väl det senare som har gjort boken till en sorts klassiker; den kom ut 1948 men har tryckts i flera upplagor sen dess, min är från 1993.
En del av kommentarerna har bäring på Ukrainakriget.
Den första handlar om vem som bar ansvar för kriget. Här är Fuller mycket bestämd, de skyldiga var första världskrigets vinnarstater, som påtvingade Tyskland ett gigantiskt skadestånd i strid mot överenskommelsen om vapenvila. Till yttermera visso var skadeståndet inget skadestånd, enligt J M Keynes var beloppet större än den franska nationalförmögenheten. Den franska regeringschefen Georges Clemenceau hymlade inte med vad som var syftet: det var att ruinera Tyskland för att bli av med en besvärlig konkurrent. Detta lyckades de med. Hela 20-talet var ett decennium av ekonomisk misär i Tyskland, och finanskraschen (som skadeståndet hade bidragit till) drabbade Tyskland hårdare än alla andra.
Och utan skadestånd hade ingen hört talas om Hitler eller nazister. Det var agitationen mot skadeståndet och dess följder de fick stöd för, både från folk i allmänhet och från det tyska näringslivet. Och det var avtalsbrottet som gjorde det lätt för nazisterna att beteckna andra länder som laglösa skurkar som man inte behövde ta nån hänsyn till.
Så om ett land jävlas med ett annat kan det vara säkert på att få tillbaka det på något vis, menar Fuller. Som i de flesta fall tjänar man mer på samarbete än på konkurrens och konflikt.
Den andra handlar om vilken sida som ägnade sig åt krigsförbrytelser, dvs förstörelse som inte hade rimliga militära motiv. Och Fuller finner att det gjorde alla. Mest berör han den allierade sidans, kanske för att den andra var så välkänd vid det laget, kanske också för att det på den allierade sidan i första hand var militärer som begick dem och inte poliser. Där handlade det om s.k. ”strategisk bombning” som inte var ett dugg strategisk, av såväl Tyskland som Japan, med atombomberna som kronan på verket. Fuller visar att denna bombning inte bidrog alls till att vinna; officiellt syftade den till både att störa vapenproduktionen och till att skrämma tyskar och japaner att ge upp. Den gjorde ingetdera. Men den dödade någon eller några miljoner civila och lade länderna i ruiner.
Inte ens när de allierade invaderade Frankrike kunde de låta bli att bomba, exempelvis la de Caen i ruiner och dödade några tusen av dess invånare trots att den franska motståndsrörelsen hade talat om för invasionsledningen att det inte fanns en enda tysk i Caen. Men bombningen hade vid det laget blivit en rutin som gick av sig själv.
Fuller berör bara flyktigt de moraliska problemen med detta, han upprörs mer av det usla militärtekniska hantverket i det. Enligt honom bidrog denna bombning till att kriget förlängdes med åtminstone ett år. Hade man producerat transport- och jaktplan istället för bombplan hade D-dagen kunnat tidigareläggas ungefär så mycket. Och hade man nöjt sig med att bomba järnvägskorsningar i Ruhr hade den tyska krigsindustrin skadats mycket mer än med det planlösa bombandet man ägnade sig åt.
Den tredje handlade om bristen på politiskt förnuft hos de allierade. Redan tidigt slog de fast att ”målet” var villkorslös kapitulation. Vilket tyskar och japaner tolkade som förintelse. I princip var de militärt slagna redan 1943, säger Fuller; förnuftiga militärer skulle ha tagit fasta på detta och troligen avpoletterat sina krigsfixerade regeringar och kapitulerat på villkor, om de hade fått för sina motståndare, hellre än att fortsätta med något de insåg inte skulle gå.
Än värre blev det när USA offentliggjorde den s.k. Morgenthauplanen 1944, enligt vilken den tyska industrin skulle förintas och Tyskland reduceras till ett jordbruksland. Tyskarna insåg givetvis att detta skulle innebära massvält och tvingades bokstavligen slåss för livet in i det sista.
De allierade regeringarna hade blivit fångar hos sina egna manikeistiska hotbilder, menar Fuller, och förde krig mot sina egna hjärnspöken lika mycket som mot verkliga arméer.
Vilken bäring detta har på Ukrainakriget kan du tänka ut själv. I själva verket tillämpar Fuller gamla militärteoretiska principer från Sun Tzu: se alltid till att din motståndare har en annan utväg än att slåss – och Carl von Clausewitz: krig utan strategiska mål är meningslöst.
De gäller alltid.
Aktivister för fred 