Fyra Natofrågor

Det är fyra frågor kring svenska politikers Natofunderingar som sällan har fått något svar eller knappast ens har ställts:

1. Ryssland har stora svårigheter att betvinga Ukraina. Egentligen borde detta inte komma som någon överraskning. Ukraina är förvisso ett fattigt och efterblivet land men det är även Ryssland som har en BNP på Spaniens nivå trots att det är tre gånger så folkrikt. Rysslands industri försvann till stora delar 1989-92 och har inte byggts upp igen. I synnerhet är det de modernaste branscherna som sackar efter allt mer, säger Världsbankens förre statistikchef Branko Milanović i ett par artiklar, en på kort sikt och en på lång. Ryssland är därför svagt. Svenska politikers rädsla för att Ryssland ska ta sig ännu mer munnen full, med att angripa även länder som inte har något med f.d. Sovjetunionens ouppgjorda arvsskiften att skaffa tycks utifrån detta vara överdriven.

2. Den makt samma svenska politiker vill hålla i handen, USA, verkar också mer och mer skakig. Enligt Peter Turchin, historiker med kvantitativa jämförelser som specialitet, tyder allt – minskande välstånd bland majoriteten och allt skarpare konflikter inom den politiska eliten där man t.o.m. vägrar erkänna varandras legitimitet – på kollaps, inbördeskrig eller i alla fall oberäknelighet och kris. Inget att stödja sig på, alltså.

3. Den organisation man vill ty sig till, Nato, må en gång på 40-talet ha skapats i försvarssyfte mot rysk expansionism, men inriktar sig alltmer på rollen som rika länders försvar mot fattiga. Således ska Nato inte bara slå till mot angrepp utan numera, efter ett beslut från 2009 också vid ”vid andra risker av omfattande slag, såsom terrordåd, sabotage och organiserad brottslighet, och vid störningar av tillförseln av vitala resurser” (min kursiv), p 24. Dvs man vill inte vänta på att man blir angripen utan är helt beredd på inte bara preventivkrig, utan också på att starta krig av ekonomiska skäl. Alltså sånt som Ryssland gör i Ukraina. Är det något vi ska hålla på med?

4. Obundenheten av alla stormaktsallianser har fört oss genom 200 år av större och större välstånd, från ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Detta för att obundenheten av militärallianser har hållit oss utanför alla krig och låtit oss i lugn och ro bygga landet och bedriva handel med alla parter. När vi å andra sidan förlitade oss på militärallianser – de 180 åren innan – hamnade vi i det ena kriget efter det andra och blev bara fattigare och fattigare.

Det är möjligt att de styrande partieliterna vet något som vi andra inte vet. I så fall kunde dom ju berätta vad dom vet.

I avsaknad av detta är åtminstone jag starkt benägen att tro att det finns andra motiv. Kanske att dom blåser upp en kris för att folk ska sluta tänka på inrikespolitiska tillkortakommanden, exempelvis ökande ojämlikhet. Hot utifrån sluter leden, även om hoten är inbillade. Eller också kanske det handlar om grupptänk, kanske om mindrevärdeskomplex eftersom man inte får vara med och leka med de stora grabbarna.

Hur som helst är de presenterade argumenten svaga.