Sett utifrån min franska utgångspunkt är den svenska rysshetsen märklig. Om Ryssland vore en allmän fara borde det synas också i franska tidningar och fransk tv. Men det gör det inte.
Kanske för att rysshetsen är svensk inrikespolitik?
Det är en roll som Ryssland har spelat länge i svensk historia. Så här skrev Ernst Wigforss i början av 50-talet:
”Fienden som alltid utpekades var Ryssland. Fram till första världskriget hade inom kretsar som kallades försvarsvänliga teorin om ryska angreppsplaner mot Sverige blivit en trossats, och allt militärt som från rysk sida var riktat västerut tolkades utifrån denna trossats. De som påstått att också ryskt militärväsen kunde vara tänkt som försvar och därför tvivlat på de onda avsikterna mot Sverige tyckte sej ha fått bevis när inga anfallsplaner hittades i de ryska arkiv som de bolsjevikiska revolutionärerna öppnade för världen. Det ändrade ingenting i teorin om ett ofrånkomligt hot från öster.” (Ernst Wigforss, Minnen 3, s 180 i 1980 års upplaga).
Det är tydligt att under ett par hundra år har rysshets använts av inrikespolitiska skäl. Det har kvittat vad Ryssland har gjort, det behöver inte ha gjort något alls.
I början av 1800-talet var rysshetsen liberal och riktades mot den absoluta kungamakten. Bernadotte var ”ryssvänlig” dvs ville inte ha nåt bråk åt det hållet, och med lite god vilja kunde hans personliga makt liknas vid tsaristiskt självhärskardöme.
I början av 1900-talet hade rysshetsen bytt politiska förtecken. Nu var den kopplad till just personlig kungamakt men framför allt till bevarande av privilegier och hierarkier. Genom att hota med krig kunde man slå mot liberaler, socialister och demokrati i allmänhet som antogs så split inom nationen, och om man dessutom kunde samverka med Tyskland kunde man få den preussiska disciplinen på köpet. Dessutom kunde man, hävdade en av de främsta ideologerna på den kanten, Rudolf Kjellén, kanske sno åt sig lite ryska territorier när Tyskland väl vunnit första världskriget (med svensk hjälp). Den som vill läsa mer om detta kan rekommenderas Jolos bok 1914 som är både underhållande och seriös.
Under mitten av 1900-talet var rysshetsen kapitalistisk. Genom att hota med ryssen, som antogs vara kommunistisk, kunde kapitalistiska relationer få en prägel av att vara nationella och därför värda att bevara.
I slutet av 1900-talet såg vissa personer, särskilt Carl Bildt, ryska ubåtar överallt i svenska farvatten. Enligt wikipedialänken handlade det främst handlade om att profilera moderaterna (och Bildt personligen), och att inga ubåtar fanns utom den som gick på grund utanför Karlskrona.
Samtliga dessa kampanjer fördes av en minoritet inom etablissemanget. Regeringar lät sig sällan påverkas mer än marginellt. Att regeringen nu är direkt inblandad i kampanjen är unikt, och oroväckande.
Säkerhets- och Rysslandsforskaren Anatol Lieven menar att de enda europeiska länder som idag driver den här politiken är Sverige, Polen och de baltiska staterna. Vi är, menar han, värre än USA där det åtminstone finns stora grupper inom etablissemanget som vill tona ner konflikterna.
Polen och Baltikum har gammalt groll att älta. Men varför Sverige, nu?
Kan det helt enkelt vara så att Sverige är det land där ojämlikheten ökat mest, där de politiska partierna i allmänhet står längst från folket i en så viktig fråga som vem som ska driva välfärdsinstitutionerna, och att det därför är viktigt att avleda uppmärksamheten från inrikespolitiken? Ett yttre hot är ett gammalt favorittrick bland politiker som inte vill ha nån diskussion om sin egen roll.
Det kan för all del också handla om ekonomiska skäl. Sverige har en stor rustningsindustri med en sådans intresse av politiska spänningar. Vi är världens fjärde vapenexportör räknat per capita, och det svenska deltagandet i Afghanistankriget syftade enligt wikileaks till att sälja flygplan. Och svenska banker investerade ett tag hejdlöst i Baltikum, men det torde vara historia.
Varför detta skulle skapa krigspanik är svårt att se. Återstår kanske att dom faktiskt tror på vad dom säger, en teori som jag har lagt fram tidigare – kanske som ett resultat av grupptänk. Det är inte mindre oroväckande för det.
Aktivister för fred 