– en vy ur historiska och synkroniska perspektiv
Av Tord Björk
Är det möjligt att se frågan om att nyskapa alternativ både ur ett historiskt och synkroniskt perspektiv? Det följande är ett försök att göra detta på ett sätt som kanske inte är så vanligt, att placera det nuvarande intresset i Sverige i ett längre än 200 årigt perspektiv och samtidigt försöka lokalisera vad som händer i ett globalt nuvarande sammanhang.
Detta skrivs flera veckor efter att presentationen gjordes den 16 juli vid sessionen ”Climate Change, Global Crises, and Community Regeneration, 8–17 juli 2020” i det sjunde syd-syd-forumet för hållbarhet, SSFS7. Således kan det skilja sig från bidraget då, huvudinnehållet är förhoppningsvis detsamma.
I mars i år planterades potatis i 130 kommuner i ett storskaligt volontärarbete. Eftersom Sverige totalt har 290 kommuner var detta ett aldrig tidigare skådat initiativ. Strax efter deltog nästan 10000 personer eller tittade efteråt på ett webinarium om mat organiserat av övergångsrörelsen. Eftersom Sverige totalt har cirka tio miljoner invånare betyder det att 0,1 procent av befolkningen deltog i detta erfarenhetsutbyte
Den omedelbara orsak som utlöste intresset var ökat intresse för livsmedelssäkerhetsfrågan på grund av Coronakrisen. Andra initiativ som lokala initiativ för ömsesidig hjälp, volontärtillverkning av skyddsutrustning m.m. inträffade också som i många andra länder. Men det som utmärker sig åtminstone jämfört med grannländerna är detta storskaliga intresse för att säkra mat för framtiden.
Det är lätt att hitta andra faktorer som ligger bakom det relativt stora intresset i denna riktning som svar på koronakrisen i Sverige. Fram till det enhälliga beslutet i riksdagen 1990 att ersätta en reglerad jordbrukspolitik med att låta världsmarknaden reglera jordbruk hade Sverige självförsörjning. Villiga bidragsgivare till detta beslut var inte bara socialdemokrater för frihandel, Vänsterpartiet, liberaler och konservativa utan också De gröna och Centerpartiet. Det senare växte upp ur ett jordbrukarparti som grundades 1910 i opposition mot såväl urban liberalism och höger-militaristiska tendenser som socialism. Till och med den viktigaste jordbruksorganisationen LRF som 1971 slog samman kooperativa producentintressen med att representera jordbrukarnas intresse politiskt modellerad efter att fackföreningarna var helt för det, bara småbönder protesterade.
Ändå är detta inte hela bilden. Det som händer i Sverige är inte bara ett intresse för mat utan för lokalsamhället som sådant, byn, inte som en fysisk konstruktion utan som en social manifestation. Dessutom äger det rum med uttrycklig hänvisning till historiska erfarenheter som hände för mer än 100 år sedan, och till och med för mer än 200 år sedan, samtidigt som de placeras i den nuvarande globala kampen mot handel, finans, koloniala och militaristiska regimer. Det är här det blir intressant och kanske av bredare intresse än bara en specifik svensk egenhet.
Den huvudsakliga dynamiken sett ur ett klassperspektiv är ett dialektiskt förhållande mellan ekonomiska och politiska former av småbondekamper. Eftersom små jordbrukare i Sverige är kraftigt minskande både i antal och politiskt och ekonomiskt inflytande kan detta förhållande leda till skarpa konflikter, inte bara mellan dem som fokuserar på ekonomiska strategier och dem som fokuserar på politiska utan också dem som arbetar på alla nivåer från lokal till motstånd mot globala institutioner. som WTO och dem som fokuserar på inhemska frågor. Små jordbrukare blir också äldre. De vet att mycket kunskap om lokalt anpassat jordbruk i Sverige kommer att försvinna.
Detta tryck från strukturellt tryck på en minskande sektor orsakar problem när man försöker komma till gemensamma ståndpunkter både inom och mellan organisationer. Det finns också så många som tre huvudsakliga småbondeorganisationer, en med rötter från 1913 som heter Familjejordbrukarna, en startad 1982 som heter Förbundet Sveriges Småbrukare, och NOrdBruk, startat som en del av den internationella Via Campesina-rörelsen på 1990-talet. Familjebönderna har lite mindre än 1000 medlemmar, småbönderna ett och ett halvt tusen medan NOrdBruk bara har några hundra. Nordbruk är den enda av de tre som tar upp internationella frågor, inte bara när det gäller jordbruk utan också representerar Via Campesina Europe i förhandlingar om skogsbruk i Bryssel. Alla har en medelålder på ca 60 år, många bor i kommuner som förlorar ungdomar och särskilt kvinnor. Här minskas skattebasen, vilket innebär radikala minskningar av tjänster både privata och offentliga. Medvetenheten om att lantbruket i Sverige i allmänhet, både småskaliga och större gårdar, är på ett ”sluttande plan”, är vidsträckt.
Det fanns också en jordbruksorganisation som startade 1929 där majoriteten var småbönder men också från början inkluderade några ägare av stora gårdar. 1971 slogs denna organisation samman med böndernas kooperativ där de stora markägarna hade oproportionerligt inflytande, i LRF, Lantbrukarnas Riksförbund. Dessa nya organisationer blev nära insyltade i staten och med ägar av stora jordbruksföretag, vilket berövade Sverige en stark organisation för att försvara familjebondarnas intressen. Eftersom denna organisation kan tillhandahålla service samt tillgång till makten tillhör de flesta småbönder denna organisation trots att den fungerar mer i stora gårdars och företags intresse och inte i såmböndernas intresse.
Några, men inte alla, unga småskaliga jordbrukare föredrar ofta att se sig själva som entreprenörer i speciella grenar medan småbondeorganisationerna tenderar att också diskutera frågan hur jordbruk i allmänhet i Sverige ska kunna föda hela befolkningen. Ibland ser de mer framåt än det större LRF-jordbrukarförbundet. Det finns också en federation av ekologiska jordbrukare. Men de placerar sig ganska nära LRF och inkluderar också storskaliga gårdar. De har bidragit mindre till återupplivandet av tänkandet när det gäller samhällsförnyelse; detta är mycket mer närvarande hos medlemmar i de allmänna småbondeorganisationerna, oavsett om de använder ekologiska eller konventionella metoder.
En annan grupp bland småbönderna är de som är mest engagerade i att återuppbygga lokalsamhällets styrka och samtidigt främja regenerativa jordbruksformer i skogar, betesmarker, bergsområden och på andra håll. De vägrar också radikalt nyliberala och EU-projektpengar och hävdar att de bygger ekonomisk styrka på egna villkor.
Denna del av småbönderna, som fokuserar på andra modeller för att upprätthålla försörjningen på landsbygden och demokratisera ekonomiska relationer, får mycket uppmärksamhet. Det syns väl i stora delar av samhället. Genom att ha kor i skogar som visar ett annat sätt att återskapa en livsmedelsbiotop och ett kulturlandskap medan de kontrollerar hela kedjan från att utfodra djurbestånd med lokala resurser, återvinna biologisk mångfald, slakta djur och bearbeta mat lokalt, och återuppliva lokalsamhällena har de blivit positiva exempel i nationella medier och som säljare av högkvalitativa produkter till de bästa restaurangerna i landet och till Nobelmiddagarna.
De tre små jordbrukarorganisationer som kämpar politiskt mot överväldigande odds får mycket mindre uppmärksamhet. Tillfälligt kan det finnas intresse bland politiska partier eller massmedier, men det varar inte länge. En bestående allians har dock utvecklats sedan 2010 med det systemkritiska och främst stadsbaserade Jordens Vänner Sverige och efter ett tag också med solidaritetsrörelser som ser att svenska småbönder har samma politiska och ekonomiska problem som de små bondrörelser de samarbetar med i Syd. Det är i denna inlärningsprocess som denna artikel framkom.
Inför det läge som beskrivits ovan verkar det mindre troligt att dessa små jordbruksorganisationer och initiativ ska kunna ha något avgörande inflytande på framtiden. Ändå är det vad som hävdas här. Anledningen är att vi inte kan äta pengar. Det är sant att både pengarnas värde från jordbruket och antalet människor som är aktiva inom jordbruket minskar, vilket innebär att både den ekonomiska och den politiska vikten i den formella ekonomin och politiken minskar. Och ändå har vi sett de senaste decennierna att småbrukare har varit centrala i de flesta massmobiliseringar mot den nuvarande världsordningen, oavsett om vi talar om WTO, klimat eller livsmedelsfrågor.
Detta beror på motsättningen mellan löftena om konstant tillväxt av storskalig företagsstyrning, urbanisering och ett teknologiskt paradis, och försämring av ekosystemen samt arbetslöshet och växande militarisering av interna och externa relationer. Och en växande oro för hur vi ska få hälsosam mat i framtiden bland större delar av befolkningen. Det är en anledning att bygga klassallianser av det slag som Via Campesina efterfrågar, mellan landsbygdens och stadsbefolkningen inklusive de som arbetar på åker, skog och fiske, såväl som inom industri och tjänster inklusive segment av medelklassen. Antalet små jordbrukare kan visserligen minska men antalet människor som kan mobiliseras i klassallianser för att rädda vår miljö i nära samarbete med små jordbrukare ökar.
Denna landsbygd-stadsallians har främjat två olika synsätt på hur man organiserar lokalt. Båda har dykt upp i samma region i landet, geografiskt i mitten, ekonomiskt och i termer av demografi långt norrut. Det är en del av landet som har sett några av de mest dramatiska arbetar-, småbrukar- och gemensamma underklasskamperna historiskt sett.
Den ekonomiska mobiliseringen på väg att bli en fredsrörelse
Ett synsätt är inspirerad av fokus på ekonomiska frågor och behovet av demokratisk återupplivning på lokal nivå och återuppbyggnad av återskapande användning av naturen. Denna rörelse ifrågasätter uttryckligen markreformerna som börjar med de stora jordskiften som började i mitten av 1700-talet och som genomfördes mer noggrant i norr i mitten av 1800-talet. Det första skiftet på 1700-talet byggde på ett konsensusbeslut i byn, hundra år senare var det tillräckligt att endast en markägare krävde delningen för att den skulle genomfördes. Diskussionen om denna fråga har utvecklats under ett decennium med avsevärd framgång genom att länka till övergångs- och miljörörelser men endast på svenska.
Resultatet av jordreformerna var att dela upp byarna med undantag för en region, Dalarna. Det introducerade också monetariserad livsmedelsproduktion genom att sätta pris på mer och mer av varor vid köp och försäljning. Klasskillnaderna blev också mer accentuerade och många var tvungna att sälja sig själva som löntagare till de industrier som i norr låg nästan uteslutande längs kusten.
Den vision som har börjat implementeras är att skapa nya sociala relationer byggda på förtroende kring behovet av att mata dig själv. Ett kärnkoncept är ”Bredbandsbullerbyar”, som kombinerar moderna behov för att kunna ansluta till internet lika snabbt som stadsbefolkningar med en bild av gamla byar odödliggjorda av Astrid Lindgren i sina barnböcker om Bullerbyn, internationellt så populär att i Tyskland 200 skolor är uppkallade efter henne.
Denna idé växer ut ur behovet av att stärka den lokala ekonomin genom att återvinna ytterligare bearbetning av produkter från jord- och skogsbruket som t.ex. inrättande av ett lokalt slakteri. En lokal akademi uppstod för att ta itu med frågor om att undvika industriella skogsbruksmetoder och självkritisk reflektion över hur underordnande och ledarskap utvecklas också i småskaliga ekonomiska kooperativ. Eftersom inte bara staten utan också kommunen i hög grad överger byarna och tillsammans med kommersiella företag lämnar dem utan vitala tjänster har invånarna mer och mer överlämnats åt sig själva för att lösa sina dagliga problem. De många initiativen från EU och den svenska staten för att dela ut projektpengar för att vitalisera landsbygden motbevisas av många som ett sätt att skapa en byråkrati av administratörer av tillfälliga projektpengar samtidigt som de står i vägen för självorganiserade varaktiga lokala lösningar.
Från denna lokala erfarenhet utvecklades tanken att det fanns ett behov av att befolka landsbygden igen genom att stärka de lokala ekonomierna med jord- och skogsbruket i centrum. Idén var att förnyelse av lokala samhällen behövde en förändring av den totala utvecklingen i hela Sverige, inklusive att återbefolka landsbygden med ytterligare en miljon. Ett sådant program anges som behövs för att göra svensk mat självförsörjande igen som på 1980-talet och kunna lösa den sociala och ekologiska krisen inklusive att minska det ekologiska fotavtryck som Sverige gör. För närvarande behövs fyra planeter om alla skulle leva som en genomsnittlig person i Sverige.
Det viktigaste verktyget för den föreslagna kampen är ekonomiskt. En nyckelfaktor är behovet av att bygga moderna byar på landsbygden eftersom de befintliga husen har försämrats och nya inte byggs. I början av 1990-talet ersattes statsgaranterade lån för att bygga hus på landsbygden med ett privatiserat system som gav bankerna monopol på denna uppgift. Resultatet har varit en kraftig nedgång och värdeförlust för byggnader på landsbygden. Konceptet Bredbandsbullerbyar är en del av kommunens arbete med att förnya bostäder. Sådana moderna byar rymmer både direkta producenter inom jordbruk och skogsbruk samt människor som arbetar i städer. Nu pågår planer i Sollefteå kommun.
Samtidigt bygger nätverk av producenter och konsumenter en bredare och bredare banor med olika sätt att ta hand om lokala naturförhållanden för att odla mat, hantera djurhållning, utnyttja skogarna och den lokala bearbetningsindustrin. Detta inkluderar också landsbygdens-stadsnät. Konsumenter och producenter investerar i skörden och delar riskerna. Direktförsäljning av jordbruksprodukter från gården till konsumenten på tillfälliga organiserade lokala marknader, så kallade rekoringar utvecklades som modell i grannlandet Finland. Det finns också ett växande intresse bland städerna för mat som har stärkts kraftigt under koronakrisen.
Centrala aktivister i detta landsbygd-urbana intresse för förnyelse av lokala samhällen med livsmedelsfrågorna och byggande av lokalt förtroende har också varit inblandade i det nya nätverket Folk och Fred, People and Peace. Detta nätverk handlar om både fred på jorden och fred med jorden. Det startades av miljörörelsen och småbönder som kopplade fred, välfärd och miljöhänsyn med internationella länkar men har lyckats förnya även äldre fredsorganisationer.
Den politiska mobiliseringen möter starkare opposition
Det andra perspektivet är inspirerat av politiska frågor som möter den växande konflikt mellan så kallad periferi och centrum som inte bara äger rum på nationell nivå, EU och globalt utan också på regional och kommunal nivå. De jordskiften som genomfördes mer noggrant i mitten av 1800-talet gav förutsättningar för storskalig företagsintervention i stora delar av Sverige, dominerad av skog som täckte mer än 60 procent av landet, den högsta andelen av något EU-land.
Eftersom många ägare av gårdar hade demokratisk rösträtt i kommunerna hade bönder politisk vikt i många delar av landet inklusive parlamentet, en roll som går tillbaka cirka 500 år. Företagen ändrade detta. I norr köpte de skogsdelen av gårdarna som var den överlägset största delen av nästan alla gårdar. I vissa byar innebar detta att rösträtten togs från lokalbefolkningen och att kommunerna styrdes i företagens intresse. Ibland anlände köpare till en by med mycket alkohol och övertalade bönderna att sälja skogen, som i allmänhet ansågs vara mer eller mindre värdelös. Den sortens missbruk fick ett namn, ”baggböleri”. Det är uppkallat efter byn Baggböle, där ett skogsbolag på 1850-talet stal virke men på grund av sitt sociala och politiska övertag klarade sig undan rättsliga efterverkningar.
Eftersom de lokala byarna destabiliserades genom skiftena banades vägen för förvaruligande genomfördes samhällsförnyelsen på nya sätt. Tidigare hanterade hela byn jordbruket åkrarna var öfr sig och allmänningarna tillsammans. 1857 ägde ett massuppror rum från söder till norr och från öst till väst när baptistförsamlingar uppstod, ofta i skarp konflikt med myndigheterna och resten av lokalsamhället. Detta uppror blev ett avgörande verktyg för att demokratisera Sverige. Snart avskaffades lagarna som kriminaliserade predikan av lekmän som inte var präster i statskyrkan och möten utan tillstånd. Kooperativ uppstod, den första massstrejken organiserades av baptister 1879 i Sundsvall, vid kusten i det område där det nu uppstår nya idéer om landets och världens framtid.
I det inre av landet fanns ingen industri, bara bönder och några få tjänstemän, handlare och hälsoarbetare. Den nya lusten för självorganisation lokalt resulterade i uppkomsten av nykterhetsrörelsen. Under ett halvt år 1882 byggdes hundra nykterhetslokaler i byarna över hela Jämtland där det inte fanns någon industri. Kulturlivet såväl som restauranger och nöjesanläggningar var snart i rörelsens händer och 1888 ägde Godtemplarordens globala möte rum i Jämtlands huvudstad Östersund. Denna provins med många berg men inte många människor blev snart det kulturella centrumet för den nykterhetsrörelsen med nationella förlag och en drivkraft i en folklig rörelsekultur som förändrade hela landet. De folkliga rörelserna förvandlade människor från offer till handlande subjekt genom demokratisk organisering av självorganiserade aktiviteter, folkbilddning och kulturaktiviteter medan de kämpade för politiska och ekonomiska mål.
Denna region blev också central i oppositionen mot såväl företags som andra stora markägares beslag av skogar såväl från samer som småbönder. I båda fallen blev baptister viktiga protestorganisatörer. Jonas Stadling från den lilla byn Myssjö i Jämtland blev den första ”muckrakern” i Sverige när han färdades på primitiva vägar eller åkte skidor över norra Sverige. Hans upptäckter publicerades i Aftonbladet och hans bok Vår irländska fråga satte situationen för norra Sverige i ett sammanhang med kolonialism, inre kolonialism. Detta perspektiv är fortfarande viktigt för småbönder i norra Sverige när de tar upp dagens konflikter. Den växande oro för utvandring och behovet av att rädda framtiden för småbönder gav slutligen resultatet att en lag infördes som hindrade företag från att köpa gårdar 1906.
Myssjö-baptisterna var också inspiratörer till många andra strider. En av medlemmarna var en fotograf som började dokumentera det samiska folket. En annan var målare. När den största markägaren i norra Sverige vill utöka sin djurfarm i bergen lejde han män med Remington-gevär som började skjuta renar ägda av samebyar och hotade småbönderna att ta över deras mark. Johan Tirén från Myssjö baptistförsamling gjorde sedan en målning av samer som tog hand om en av renarna som skjutits av markägarens män. Denna målning visades sedan i riksdagen för att skämma markägaren som förlorade sitt mandat medan en småbrukare tog över hans plats. Målningen hänger nu i Nationalmuseet.
Så en mobilisering ägde rum genom att människor i lokala samhällen kunde skapa sin egen kultur tillsammans med andra liknande ansträngningar över hela landet vilket också kunde förändra hela maktbalansen och ändra politiken.
Idag är detta en referenspunkt för småbrukare i norr när de fortsätter att mobilisera på alla nivåer från det lokala till det nationella och globala. Gemenskapsförnyelse ses i sammanhanget att ta itu med både politiska och ekonomiska aspekter, och man ser kampen mot att exploatera längs sjöar som lika viktig som att kämpa mot handelsavtalet EU-Mercosur. Utnyttjande av mark nära sjöar är av intresse för kommunerna. Förhoppningen är att detta kommer att generera inkomster från rikare personer. De ofta urbana människorna kommer sedan tycker att lukten från den närliggande gården är oacceptabel, stadsnormer introduceras och jordbruket blir ett hinder. Mercosur-avtalet motsätter man sig eftersom det kommer att stärka företagens makt över livsmedelskedjor och marginalisera småbönder både i Europa och i Mercosur-länderna.
Dessa två sätt att stärka samhällsförnyelsen ur livsmedelssuveränitetens perspektiv konkurrerar delvis om intresset. Särskilt det politiska ifrågasättandet av maktförhållanden på alla nivåer ses inte väl av makthavarna. Men båda bygger styrka från specifika historiska nationella och regionala upplevelser. Särskilt skarp är synen på projektpengar, som både den mer ekonomiska och den mer politiska falangen av småbönder ses som ofta farliga försök att samverka och vilseleda rörelsen till tillfälliga handlingar och NGO-projektadministration istället för ackumulera styrka över tid för mer omfattande förändringar.
Anglo-amerikanska rötter förlorar i vikt medan folkmiljön och fredsfrågor blir mer centrala
Andra typer av lokala förnyelseprojekt har ibland byggt på angloamerikanska modeller som exporterats till andra länder. Grundaren av ett av dessa initiativ kom till Sverige efter att rörelsen hade pågått ett tag och sade att nästa gång jag inte vill se idealister som driver små projekt längre, vill jag se företagare.
Man kan dela önskan om att övergångsinitiativ blir mer än ett slags hobby. Men också ifrågasätta att marknadsrelationer, förvaruligande ocj företagande blir det centrala i att påverka samhället i en övergångsrörelse. En del kan ha en fulltidssysselsättning med att odla mat för andra, medan några gör tillfälliga insatser när det behövs, liksom attt ytterligare andra odlar mat för hushållsändamål såväl som för andra. De kan alla vara delar av en rörelse som finner ekonomiska, politiska och andra demokratiska vägar att förändra samhället.
Idag blir övergångsrörelsen i Sverige mer mångsidigt orienterad och hittar mer folkliga inhemska rötter. Förvånansvärt not stöder nu den populära Omställningsnätverket som uppfattas som ganska opolitisk den nationella konferensen Folk och fred den 10-11 januari 2021. Detta möte vänder sig starkt mot kärnvapen och mot Nato, verkligen politiska frågor på global nivå. De för också med sig en del folk från Fridays for Future, en enfrågeörelse eller kanske tvåfrågerörelse med fokus på klimat och utrotning av arter men nu börjar ta itu med andra frågor som t.ex. EU: s jordbrukspolitik.
I städerna ser vi också lokala initiativ som går utöver de mest omedelbara problemen. Här är också matodling som ett sätt att organisera gemensamma aktiviteter som överbryggar kulturella barriärer och ger mat på bordet samtidigt som det är nödvändigt för vissa när arbetslöshet och coronapandemin har drabbat arbetarklassamhällen särskilt hårt. Men samma bredare frågor som diskuteras i byarna dyker upp här också. Vem har egentligen ansvaret för de resurser vi har? Varför ska skogen tillhöra företag som transporterar virket direkt till kusten så att den lokala industrin och ekonomin inte får någon nytta av den? Varför kunde inte lokalbefolkningen sköta den lokala skogen i form av ett kooperativ? Varför ska så många byggnader vara tomma när tjänsterna stängs för arbetarklassamhällena i staden när de kan hanteras av ett lokalt kooperativ till förmån för lokalbefolkningen? Stad eller landsbygd, mat står i centrum för samhällsförnyelse i Sverige.
Aktivister för fred 