Bild: Via Campesina-demo på WTO-mötet i Cancún 2003
Folkrörelsers och den viktigaste internationella klimatorganisationens enade krav mot koldioxidhandel är ett historiskt steg framåt. Initierat av de viktigaste klimaträttviserörelserna, rörelserna mot skuldkrisen, de starkaste internationella demokratiska miljö- och jordbrukarorganisationerna, ett viktigt urfolksnätverk och USA:s miljörättvisenätverk, har ett dominerande globalt nätverk för första gången (såvitt jag vet) anslutitt sig till ett anti-nyliberalt krav. De första undertecknarna var Asian Peoples’ Movement on Debt and Development, Friends of the Earth International, Indigenous Environmental Network, La Via Campesina och Grassroots Global Justice Alliance och bland de som undertecknade är 350.org Global.
Detta förändrar allt om vi håller fast vid denna nya enhet. Den dominerande internationella klimatorganisationen 350.org:s vägran att utmana den viktigaste politiska lösningen som företag och västerländska regeringar har lagt fram för att lösa klimatkrisen har varit ett hinder. Genom att agera tillsammans mot att förvandla naturen till en handelsvara har en skarp konflikt med makten nu blivit central inte bara för klimaträttsrörelsen utan också den vanliga klimatrörelsen.
I början vägrade också den allmänna klimatrörelsen att kräva sådana lösningar som en rättvis övergång. Klimatpolitiska småreformer som saknar en sammanhängande kombination av vad rörelsen är emot och vad den är för kan nu ersättas med ett mer övertygande budskap. Ett budskap som går långt bortom klimatpolitiken genom att kräva en social förändring nödvändig inte bara för att stoppa den globala uppvärmningen utan också stoppa artutrotning och andra globala hot mot en planet där vi och kommande generationer kan ha ett rikt liv med andra arter.
Att etablera en global marknad för så kallade ekosystemtjänster är vad företag och finansiellt kapital önskar. Kravet mot koldioxidhandel går långt bortom klimatpolitiken, det är kärnan i att utmana också företagens agenda på den globala socioekologiska krisen.
Det är också en möjlighet att etablera en politisk plattform med alla folkrörelser i en gemensam omsorg om att hindra att inte bara naturen utan också allmänningar som den offentliga sektorn och i allmänhet sociala rättigheter görs till en vara.
Vägen till denna rörelseimpuls har varit lång. Man kan undra varför det dröjde så länge innan det fanns ett tydligt budskap som motsätter sig företagens intressen som kräver social rättvisa mellan och inom länder. Trots allt hade de internationella klimataktionsdagarna 1991-94 i 70 länder detta konfliktorienterade budskap.
Men att utveckla politik tar tid. Skolstrejkerna över hela världen har krossat den enfrågepolitiska klimatlobbyverksamheten och utvidgat rörelsen både i budskap, frågor och kvantitet. Vädjanden till världens ledare att agera görs inte längre, vi är snarare tillbaka till meddelandet från internationella klimatdagar 1991 som säger ”Vi kan inte vänta på att regeringar ska agera!”. Ungdomen tar också upp hela den globala miljökrisen och inte bara klimatfrågor. De har också kunnat gå långt bortom ”frontlinjekonceptet” genom att mobilisera överallt.
Medelklassens dominans är en begränsning. Men när nu äntligen Via Campesina och andra massrörelser från tredje världen har fått sitt anti-nyliberala krav mot koldioxidhandelacepterat av vanliga klimatnätverk ser vi en helt ny politisk dynamik. Med små och medelstora jordbrukare som den starkaste globala drivkraften bakom en tydlig anti-neoliberal klimatrörelse kan en klassdynamik samla fart som förenar landsbygds- och stadsklasskamp med medelklassen som en mindre stark men ändå förenande kraft där alliansen med företagens neoliberala program blir utmanad.
Detta ger utrymme för både internationella, nationella och lokala allianser som kan politisera rörelsen på ett sätt som är förenlig med bredare appeller som de som Fredagar för framtiden har gjort. Men det kommer bara att vara möjligt om de anti-neoliberala kraven tillsammans med en rättvis övergång, inklusive både landsbygds- och stadsfrågor blirr centrala för framtida internationella aktionsdagar. De dagar då rörelsen om klimaträttvisa begränsade sig till att lobba FN-konferenser är över. Nu är det dags för nya initiativ som förenar alla lokala kamper för demokrati, mot företagens styre.
Tord Björk
samordnare för EU-utskottet i Jordens Vänner Sverige och styrelseledamot i aktivister för fred
Citat från petitionen mot koldioxidhandel och länkar:
Vi som skriver under detta brev kräver att koldioxidmarknader där kompensationsåtgärder tillåts hålls utanför Parisavtalets regelbok. Vi säger NEJ till en resolution om koldioxidmarknader vid COP25.
Internationella regler för koldioxidmarknader kommer vara en nyckelfråga vid förhandlingsbordet i Madrid, och under artikel 6 kan koldioxidmarknader där kompensationsåtgärder tillåts komma att bli en del av Parisavtalets regelbok i år. Det skulle riskera att låsa fast oss i ännu mer utsläpp, ytterligare temperaturökning och decennier av inaktivitet, distraktion och företag som får allt mer makt.
… Koldioxidmarknader där kompensationsåtgärder tillåts fungerar inte. Bakom kompensationerna ligger exempelvis vetenskapligt tveksamma antaganden: att blanda utsläppskrediter från olika kompensationsprojekt betyder att koldioxidkompensationer från olika källor räknas som “lika”. Men att bränna fossila bränslen i en del av världen kan inte “balanseras ut” genom kompensationer med kol från naturliga kolcykler – det är inte så ekosystem fungerar. …
NEJ till kolmarknaderna! NEJ till falska lösningar och farliga distraktioner! NEJ till klimatkolonialism! NEJ till företagens makt och straffrihet! COP25: Verklig, rättvis handling nu!
Engelska och spanska versioner
https://www.ienearth.org/wp-content/uploads/2019/12/Petition-No-to-carbon-markets.pdf
Svensk version
Aktivister för fred 