Kritik av Vänsterpartiets utkast till partiprogram
Vänsterpartiet har bjudit in alla intresserade till diskussion om sitt nya utkast till partiprogram. Det ger anledning att komma med en del synpunkter.
Av Tord Björk
I utkastet sägs att partiet ska vila på tre pelare, socialism, feminism och ekologisk grund. Tyvärr framstår den ekologiska grunden i texten som gammalmodig. Det finns ett växande behov av att tillsammans motsätta sig storföretagens offensiv sedan finanskrisen 2008. Med ekonomiska, politiska och militära medel söker dessa kapitalintressen att privatisera naturen och gemensamt organiserad omsorg vilket är ett hot mot både miljö och hälsa. För att motsätta sig storföretagens lösning på klimat och biologiska mångfaldsfrågan driver därför Jordens Vänner och bonderörelsen Via Campesina kravet nej till att göra naturen till handelsvara, ett krav som för övrigt Vänsterpartiet ställde sig bakom 2001 i Göteborgsaktionen men nu sorterat bort när det är mer aktuellt än någonsin.
Det globala miljöhotet mot människor och natur tas inte på allvar. Förståelsen och en massrörelse för att skapa opinion i denna nu aktualiserade viktiga fråga uppstod med hjälp av kampen mot atombomben. Hur radioaktivitet släpptes ut i samband med kärnvapenprov och nådde våra kroppar i hela världen följt med växande insikter i risken för att ett kärnvapenkrig skulle leda till mänsklighetens utrotning bars fram av en stark fredsrörelse. Kärnvapennedrustning blev svensk officiell politik.
Det var fredsrörelsen som sedan påverkade miljörörelsen att bli stark genom att i många länder i hela världen och inte minst Sverige starta antikärnkraftsrörelsen. En rörelse som i Sverige tidigt på 1980-talet startade den internationella kampen mot försurningen och 1990 tog initiativ till de första folkliga protesterna mot utsläpp av växthusgaser och avskogning för att rädda klimatet tillsammans med rörelser för klimaträttvisa i 70 länder.
Idag när värdlandsavtalet med NATO gjort att Sveriges halvsekellånga arbete för kärnvapennedrustning kastats i papperskorgen nämns inte ens ordet kärnvapen i programutkastet. Även INF-avtalet som var fredsrörelsens stora seger på 1980-talet har förkastats av USA. Istället sätter NATO upp nya missilbaser allt närmare Ryssland med minskade förvarningstider till följd och därmed risk för kärnvapenkrig av misstag. Utelämnandet av det globala hot som kärnvapen utgör är ett tecken på att partiet förlorat kontakten med den verklighet som globala hot utgör. Inte heller kärnkraft tas upp. Fred omnämns fem gånger och fredlig två, klimat 30.
Det finns idag en rad globala hot som växer och växer. Glädjande nog spränger barn och ungdomar enfrågepolitikens begränsningar. De snävar inte in sig på den för stunden mest uppmärksammade globala frågan utan tar genomgående upp även massutrotningen och nedsmutsning tillsammans med klimatet. I programutkastet är allt fokus på klimatfrågan. När biologiska mångfaldsfrågan tas upp blir det intetsägande meningar som: ”Åtgärder måste genast sättas in för att arter långsiktigt kan fortleva i bestånd med tillräcklig genetisk variation.” Man undrar inte minst vilka dessa åtgärdsmänniskor är som omedelbart ska lyckas vända en massutrotning till något annat men kanske svaret finns i ordet som slunkit med i meningen, nämligen långsiktigt.
Utkastet gör Vänsterpartiet till en enfrågerörelse där hela tyngdpunkten läggs på klimatet. Det räddar inte ens klimatet. Orsaken ligger i det programmakarna utelämnat, nämligen vem som skapa den förändring som gör produktionen hållbar så att mänskligheten kan överleva. Det som föreslås är åtgärder som ska minska jordbrukets och andra näringars utsläpp med hjälp av nya anläggningar och ny teknik. Men i det jordbruk som drivs av bonden är biologisk mångfald och åtgärder för att rädda klimatet så invävda i varandra att ensidigt fokus på klimatfrågan i praktiken är omöjligt. Naturen och bonden är inte maskiner som man med hjälp av mekaniska metoder kan skapa vissa resultat från genom ”åtgärder”.
Genom enfrågeinriktningen förloras tyngden i hur alla sidor av det multidimensionella globala hotet kan bemötas och av vem. Utöver det som redan nämnts finns också utarmning av matjorden och allt näringsfattigare mat, brist på vatten och en kris för folkhälsan i världen. Maten blir allt skadligare för kroppen och skapar accelererande övervikt och sjukdomar på grund av ohälsosam kost. Men mat blir i programutkastets värld inte en fråga som har med folkhälsan att göra eller för den delen ens en fråga om hur monokulturer utarmar biologiska mångfalden och näringshalten i våra livsmedel utan reduceras till en fråga om att matkonsumtionen måste bli mer energieffektiv.
Oförmågan att ge en inriktning som kan skapa ett socialt och ekologiska hållbart samhälle stadfästs redan i inledningen till texten. Samhällsproblemen ska lösas genom utökad demokrati och mer jämlik fördelning. Grundläggande materiell förståelse för villkoren för olika näringar oavsett vilket ekonomiskt allmänt system man väljer saknas trots att det diskuteras av miljörörelsen och småbrukarrörelsen i Sverige. De finns sådana grundläggande skillnader i skalfördelar mellan naturbruk och industrin. Storskalighet i jordbruk och skogsbruk ger inte de effektivitetsvinster som är så påtagliga i industrin. Oavsett om man har kapitalism, planekonomi eller något tredje innebär det att man måste reglera förhållandena så att naturbruket och dess direkta producenter ute på fältet och i skogen får rimliga villkor för att sköta dessa näringar på ett hållbart sätt.
Utkastets inriktning är en helt annan. De som är miljörörelsens viktigaste samarbetspartners i kampen för att ändra den nuvarande ohållbara förhållandet till naturen existerar inte ens i denna vänsterpartisyn, om de finns så framställs de snarare som motståndare. Här ställs kapitalägare mot löntagarna som ses som den avgörande kraften. En sådan syn där skogsarbetaren var en samarbetspartner men när han avskedas och tvingas bli skogsentreprenör inte längre är det är en syn som är omöjlig för den som bryr sig om miljön och klimatet.
Samtidigt påstås den främsta konflikten mellan arbete och kapital handla om fördelningen av överskottet mer jämlikt och inte i konflikter om produktionens och reproduktionens inriktning. Att miljörörelsens främsta samarbetspartner i Sverige och internationellt som är bonderörelsen Via Campesina ställs åt sidan är kanske inte med en sådan syn så konstigt. I utkastet står ”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Vi är en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, internationellt och i Sverige.” Miljörörelsen är inte heller något att räkna med.
Genom att ta bort det krav riktat mot storföretagens och EU:s linje som lösning på klimat och globala ekologiska krisen genom handel av ekosystemtjänster som Via Campesina och Jordens Vänner står för skärs också förbindelsen till andra kampområden av. Kvar blir ett program som gynnar ett gytter av osammanhängande statliga satsningar på än det ena än det andra medan den bakomliggande politiken som grundlagts av WTO och EU:s liberaliseringsdirektiv för kapital lämnas intakt. Något som gör att Sveriges landsbygd befinner sig på ett sluttande plan och förlorar makt till storstädernas alltmer centraliserande delaktighet i den globala spekulationsekonomin. Det behövs ett program som visar hur stadens och landsbygdens problem hänger samman genom att allt görs till handelsvara, våra sociala rättigheter på arbetsplatserna lika väl som naturen och gemensamma välfärden. En kamp där kapitalöverföringen från landsbygden till storstaden stoppas i Sverige och världen.
Den insikt som finns i miljörörelsen om det viktiga i att förena landsbygdens och den urbana klasskampen lyser helt med sin frånvaro både för Sverige och internationellt. EU:s frihandelsavtal bygger på att avindustrialisera länder för att kunna dumpa EU-företagens produkter medan länderna ifråga uppmanas att specialisera sig på jordbruk och utvinning av naturresurser som gör att länderna för alltid underordnas. Men utkastet är blint för hur svenska imperialismen deltar i detta system. Vår allt större integrering i EU och NATO:s militarisering och imperialistiska handelssystem försvinner i tal om att stormakter som USA, Ryssland och Kina är hotet medan Sveriges roll försvinner lika snabbt som kritik av vänsterpartiets stöd av krig mot Libyen.
Vad som behövs är istället att ta till vara på den klassallians som sedan 1950-talet skapat massrörelser mot globala hot men spränga begränsande synsätt. Det är inte fossilindustrin som är hotet utan det samlade militär-, agro- och fossilindustriella komplexet. Det är när internationella fredsbyrån till sitt 125 årsjubileum bjuder in Internationella fackliga konfederationen och Jordens Vänner för gemensam diskussion om klimatomställning som vi också kan börja se det som vi kanske allra mest behöver, en folkrörelsernas gemensamma program för rättvis omställning.
Tord Björk
Sammankallande i Jordens Vänners EU-utskott och redaktör för Ukrainabulletinen som ges ut av Aktivister för fred
Aktivister för fred 