Under sitt första utlandsbesök till Ryssland träffade den nye tyske utrikesministern Sigmar Gabriel sin kollega Sergej Lavrov i Moskva den 9 mars 2017.
Han betonade vikten av att stå emot den rustningsspiral som politiska uttalanden från Washington och andra håll leder till. På den gemensamma presskonferensen uttalade bägge utrikesministrarna gemensamt stöd för att stärka OSSE:s observatörer i Östra Ukraina. De talade även om vikten av Normandieformatet där Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike deltar i en kontaktgrupp på högsta ministernivå för att följa upp Minsköverenskommelsen.
Gabriel betonade enigheten mellan Ryssland och Tyskland om detta samarbete, men lade – som OSSE SMM:s vice chef Alexander Hug – också stor vikt vid att till syvende och sist är det de stridande parterna som måste visa fast vilja att följa den överenskommelse som de undertecknat i Minsk.
Särskilt betonade både Lavrov och Gabriel att den ekonomiska blockaden av Donbass måste upphöra. Sedan slutet av januari stoppar ukrainska ultranationalister under ledning av folkvalda i Rada alla järnvägstransporter från och till Donbass. Deras blockad av järnvägen på den ukrainska sidan är till stor skada för den metallurgiska industrin och kraftverk som är beroende av kol och malm som levereras från den motsatta sidan frontlinjen. Presidenten Porosjenko kallar blockaden illegal men saknar vilja eller förmåga att upprätthålla lag och ordning. Under pressträffen i Moskva var skillnaden mellan utrikesministrarna att Gabriel också protesterade mot det tillfälliga övertagande av industrin på Donbasssidan. Där genomförde myndigheterna detta 1 mars för att få igång industrin igen efter att blockaden tvingat den att stänga.
Gabriel var påtagligt hjärtlig under den gemensamma presskonferensen. Han inledde med att gratulera Lavrov till att det på dagen var 13 år sedan denne tillträdde som utrikesminister och kallade honom för en kännare av internationell politik som ingen annan. Bägge utrikesministrarna betonade också den mellanfolkliga samlevnaden genom ungdomsutbyte och vänorter. Förbättringen av handeln utöver sanktionerna som kvarstår nämndes mer i förbifarten som en självklarhet.
Gabriel mötte även president Vladimir Putin som passade på att bjuda in både förbundskansler Merkel och president Steinmeier till Ryssland. Putin bad även Gabriel att framföra hälsningar till Merkel och Gabriel svarade att han med stort nöje kommer att ge förbundskanslern inbjudan samt att han hoppades att möjligheten för ett besök kommer att erbjuda sig själv. Gabriel lade till att han trodde att presidenten också kommer att resa till Moskva.
Kontrasten till Margot Wallströms besök i Moskva 21 februari 2017 för möte med Sergej Lavrov kunde knappast vara större. Om det skrev Anna-Lena Laurén i Dagens Nyheter att det ”vittnar framför allt om en sak: Även om Sverige och Ryssland har börjat tala med varandra igen står man fortfarande oerhört långt ifrån varandra. Vad Ukraina beträffar närmade man sig inte varandra en centimeter”.
Wallström missade en historisk chans som hennes socialdemokratiske kollega från Tyskland ensam fick ta hand om istället. Gabriel öppnade för den historiska fredsrörelsens synsätt och lyfte perspektivet bortom de rådande konflikterna – ett synsätt som han inte stack under stol med att han stödjer. Men han valde att höja blicken och tala om det nödvändiga samarbete på sikt som måste växa fram med Ryssland för att främja fred. Ett synsätt som förr var en självklarhet för socialdemokrater och miljöpartister men som den nuvarande rödgröna svenska regeringen lagt åt sidan för att istället mer följa i Carl Bildts och Alliansens fotspår med ensidiga attacker på Ryssland kombinerat med satsningar på upprustning.
Margot Wallström och Sergej Lavrov i Moskva, 21 februari 2017.
Bild via SVT:s direktsändning av presskonferensen
När Wallström var i Moskva hade den icke-sanktionerade ekonomiska blockaden i Donbass som är så förödande för alla parter och i strid med Minsköverenskommelsen pågått i fyra veckor. Ändå hade Wallström inget att säga om detta och det är i rak motsättning till mötet mellan Gabriel och Lavrov. De två ministrarna fokuserade också på konkreta steg för att driva processen med implementering Minsköverenskommelsen framåt samt på att ställa samma krav på alla parter. Wallström talade vid sitt Moskvabesök inte heller, som sin kollega Lavrov, om vikten av det mellanfolkliga utbytet utan fokuserade istället på stärkande av handeln. Det fick henne att framstå som en billig krämare mer än som utrikesminister.
Mer blottlagd har den rödgröna utrikespolitiska misären – efter att Valter Mutt tvingades bort som utrikespolitisk talesperson för Miljöpartiet – knappast visat sig. För Europa och rödgröna fredskrafter är den nya tyska linjen hoppingivande. För Ukraina är inte minst kritiken av den ekonomiska blockaden och dess destruktiva följder särskilt välkommen för befolkningen på bägge sidor frontlinjen. Att fortsätta driva en svensk politik där enbart en part ska uppfylla Minsköverenskommelsen var från början oärligt och dömt att leda in i den återvändsgränd dit enögdhet har lett den västliga opinionen.
Det är dags för fredsrörelsen att ta upp den chans som den tyske utrikesmi
nistern öppnat för. Det är dags att ta strid med massmedia och de politiker som är fast i de fiendebilder de målat åt sig själva och som lett till att de inte längre är intresserade av fred och konfliktlösning.
Tord Björk, Aktivister för fred och redaktör för Ukrainabulletinen
Aktivister för fred 